*Här var det öde*

Antal inlägg skvallrar om hur mycket jag har tränat det senaste året. En extreeeemt snabb sammanfattning är samboliv, plugg samtidigt som jobb och, givetvis, ynklighet och svagt träningspsyke (= jag är lat). Cykling är inte vad det har varit.

Göteborgsgirot gick bra. Det vill säga att jag kom i mål. Egentligen gick det riktigt, riktigt uselt, men det är inte anledning nog att gnälla ner sig.

För första gången var det inte strålande sol på Göteborgsgirot. Jag cyklade i underställ och handskar. Det var kallt till en början, men blev helt okej ändå.

Precis som förra året hejade mamma och pappa på, så även Tove och hennes föräldrar. Ännu en gång sprang hon med mig i den eviga uppförsbacken. “Sprang” är såklart en överdrift, om hon hade gjort mer än att småjogga på stället hade hon nämligen sprungit ifrån mig direkt. Jag cyklade så långsamt att mamma trodde att jag hade skadat mig… Att cykla i uppförsbacke efter ~10 mil är inte min grej, särskilt inte när krafterna tagit slut efter 6-7 mil.

Så som alltid när man anstränger sig över sin förmåga får man ont. Tiden efter girot har därför inte innehållit särskilt mycket cykling eftersom det har gjort ont i höfter och knän. Självklart finns bara en bot – att träna upp musklerna – men det tar tid när motivationen är låg.

Vi lånade en racer åt Tove och körde två rundor. Det var raka motsatsen till girot. Roligt, inte så smärtsamt och med glasspaus på mitten. Perfekt, med andra ord.

Dagens cykelrunda var mest bara varm. Hade jag inte jobbat i eftermiddag hade jag kanske softat iväg ännu längre, men nu fick det räcka med en kort tur i värmeböljan.

Peace out!